Det förflutna

Vi har haft ett tufft första år tillsammans jag och min raggsocka. Ensamhetsproblem och påfrestande promenader har kantat vår vardag i flera månaders tid. Valpkurs och unghundskurs har vi tagit oss igenom, moment efter moment har suttit klockrent och instruktörer har varit förtjusta. Men hans upphetsning, förväntan och osäkerhet som allt i en enda röra lätt övergick i stress kunde de mest bara rynka på pannan åt. Vid ankomsten till kursen skällde han högljutt och slängde sig i kopplet efter de andra, inte alls aggressivt (!) men hetsigt och burdust. Visst räckte det att vi befann oss lugnt tillsammans allihop en 20 minuter för att hans skällanden skulle övergå i gnäll och eventuella frustrationsgläfs och sedan bli mer och mer lugn. Vi kunde träna våra moment utan problem tillslut även om koncentrationen helt förståeligt gled iväg till någon av de andra hundarna ibland. Vad som blev svårare där emot, var att behöva promenera alla tillsammans en sväng. Genast tog upphetsningen överhanden och gälla stressgläfs avlöste varann då vi lydigt försökte träna koppelgående samtidigt. Instruktören hummade och ordinerade oss passivitetsträning i mängder. Vi var välkomna att sitta bredvid hennes andra kurstillfällen ibland om vi ville för att trötta hunden. Det hjälpte inte ett dugg.

Beteendet överfördes naturligtvis på vår vardag och minsta grej fick honom att varva upp. Att behöva sitta stilla på en sten ute i skogen i 3 sekunder, att kopplet kom fram, att vi stannade upp i promenaden en kort stund... Så fort vi kom utanför dörren förbyttes han och flängde i kopplet, skulle upptäcka allt på en och samma gång, blev orolig pga. människan som klippte häcken, hann inte riktigt bajsa klart, "matteeee du är för lååååångsaaaam". Vid åsynen av en annan hund, eller till och med bara lukten fick himlen att ramla ner i huvudet på honom och han skällde hysteriskt trots att hunden försvunnit för länge sedan. Allt jag kunde göra var att hålla mig lugn och enligt ordination - passivitetsträna. All träning fick gå på sparlåga eftersom minsta krav fick honom att gå upp i varv. Hur kunde vi hamna här? Ja faktiskt så vet vi inte. Buddy var enligt uppfödaren en av normalvalparna i kullen, han har trevliga lugna föräldrar, hans syskon ska enligt uppgift inte ha liknande bekymmer, han var varken över- eller underaktiverad och den aktivering han fick bestod nästan uteslutande av godisspår och lugna balansövningar. Han är dessutom veterinärsundersökt u.a. och har fått djupgående massage av en kvinna som heter Birthe som jobbar proffisionellt med rehabilitering av skadade djur u.a. Det närmsta jag kommit till en eventuell orsak var att han vid allra första valpkurstillfället blev utskälld av en hund som även kastade sig mot honom så fort vi kom innanför dörren och Buddy för första gången skällde tillbaka. Jag blev så förvånad själv att jag bara tog med honom till andra änden av rummet, gav honom hans tuggben och lugnade honom (absolut utan att pjoska med honom naturligtivs - säkrast att säga). Efter kursen och på vägen hem från bussen skällde Buddy för första gången av ren.. ja stress.. åt allt och ingenting på samma sätt han skulle fortsätta i flera månader där efter. Vad orsaken var är egentligen mindre viktigt, det som är det är så att säga. Allt jag kan göra för honom är att förstå orsaken (osäkerhet, upphetsning, förväntan) till hans beteende och jobba utifrån det.

På samma sätt reagerade han, och gör fortfarande, efter att ha åkt bil en bit. Vart, eller hur långt vi åker spelar ingen roll. Men så fort bilen stannar blir han på helspänn och gnyr demonstrativt. Att vänta tills han är tyst är omöjligt när man har en tid att passa, och det har jag alltid eftersom jag själv aldrig kan köra. Han kan hålla på i evigheter. Så fort dörren öppnas och han får sitt varsågod till att gå ut, flyger han ut och flänger hit och dit. Dyker det upp en människa kan man se hur hjärnan jobbar i huvudet på honom och han stöter ut något kattliknande ljud som ofta avslutas med ett gällt gläfs. Här hamnar han i gamla banor och drar i kopplet, piper, flänger och blir orolig av minsta sak. Försöker jag här tillämpa någon form av träning, koppelträning eller passivitetsträning påverkar det honom endast negativt då han inte kan koncentrera sig när stressen redan är i gungning. Allt jag kan göra, och som är det bästa för honom nu är att helt enkelt gå vidare och vänta på att lugnet ska återinfinna sig. Som tur är slappnar han av relativt fort igen. Detta är något jag måste träna på redan i bilen som sagt var, att bara åka en bit och sedan sitta där och glo som två fån tills han är tyst och lugn för att genast starta bilen och åka hem igen. En stor anledning till att skynda på med körkortet ^^.

Utöver våra utomhusproblem visade Buddy upp separationsproblem redan dag 1. Trots sällskap av både min mormor och hennes snälla, äldre tik skrek buddy högt om jag ställde mig utanför kompostgallret fullt synlig. Jag menar att jag stod två centimeter från gallret och han grät tills han somnade om jag inte gick in igen!! Detta fortsatte lång tid trots träning och blev till slut ohållbart. Jag behövde jobba och alla kunde inte vara hemma jämt. Efter att vi helt började om från början med träningen än en gång, med små mål som att kunna vara utanför badrummet när jag gick på toa utan att skrika lyckades han efter mycket envishet faktiskt slappna av. Idag kan han vara hemma själv i vårat hus i flera timmar, och sova lugnt medan jag är på jobbet utan att bli sorgsen. Att vara själv i hem där vi inte vistas allt för ofta går mindre bra än så länge men jag tycker att han har klarat av det bättre och bättre i sommar. Han sover åtminstonde, även om man kan komma på honom med att yla ledsamt någon gång ibland.